Höstlöv i mitt hjärta

Dan-pung.
Ännu ett ord som ser bättre ut på koreansk hangul (단풍) än på vårt alfabete.
Hösten är här och nästan förbi, det är svinkallt på morgnarna och när nu Halloween hunnit passera börjar många affärer förbereda sig inför julen med pynt och prål.

Liksom i Japan är det ett måste i Sydkorea att på hösten ta sig ut för att uppleva den färgexplosion som naturen erbjuder. Det är framför allt lönnträden, som liksom de i Japan har små löv som skiftar färg i gult, orange och rött, som lockar. De senaste tre veckorna har jag hunnit med att besöka tre av de mest kända platserna för höstlövsbeskådning.
Här är en länk där man kan hitta de flesta berömda höstlövsresemålen:

http://blog.trazy.com/guide-to-autumn-in-korea/

Jag började med Naejangsan för två veckor sedan, fortsatte med Jirisan veckan därpå, och hann med att besöka Odaesan igår. Suffixet –san betyder berg, och givetvis är det till bergen man bör bege sig för att uppleva det bästa av hösten.

Som man kan se i länken var jag lite för tidigt i Naejangsan och lite sent på det i Odaesan. Höstlövsäsongen börjar tvärtemot körsbärssäsongen först på kyligare platser, vilket är alldeles fullständigt logiskt, men som många har svårt att få rätsida på.

Naejansan
Naejangsan ligger liksom Jirisan i Jeolla-provinsen i sydvästra Sydkorea. Vi hittade billiga KTX-snabbtågsbiljetter och åkte ner på lördagen.  Hoppa av vid Jeongeup station (정읍역).

Detta var som sagt någon vecka före högsäsong, men det var ändå en del människor där, och träden hade börjat skifta färg högre upp i bergen. Vi vandrade längs Seoraebong-leden (서래봉), en ganska tuff vandringsled men med mycket vacker natur. Väl uppe på toppen av berget möttes vi av ett gäng gubbar som drack makkori, de hälsade glatt på oss och bjöd oss på vars ett glas.

Man fick betala en liten slant för att ta sig in i parken, 2.000 won/person om jag minns rätt, fast det kan det nog vara värt. Det är ungefär 2 km till vandringslederna börjar, men vägen dit är kantat med vackra lönnträd, och en bit längre fram finns en pittoreskt paviljong ute i en damm som man kan nå med hjälp av en bro.

Innan man börjar vandra uppför berget hittar man också ett pampigt buddhisttempel som förtjänar att utforskas.

Om man tycket att KTX är för dyrt går det också att ta buss till Naejangsan, men tänk på att man kan fastna i helvetiska köer om man inte väljer en väldigt tidig/väldigt sen avgång. En bekant som åkte till Seoraksan, ett annat populärt höstlövsresmål, tillbringade 6.5 timmar på bussen innnan hon var framme. Normalt tar resan kanske 2 timmar.

Jirisan
Förra helgen var jag sedan i Jirisan. Jag har börjat jobba deltid på ett litet resebolag som annordnar bussturer, och den här helgen hade de en resa till Jirisan och höstlöven där. Det var högsäsong, och för att undvika köer avgick bussen runt midnatt för att anlända strax innan fem på morgonen. Jag skulle hänga med på resan för att lära mig hur resorna fungerar, eftersom jag hjälper till att planera och göra resor. Inget betalt, men tanken var att jag endast skulle hjäpa till med enklare sysslor som att bära och räkna deltagare, så det skulle vara som en gratisresa. Samma dag som bussen avgick från Seoul fick jag dock reda på att den tilltänkta gruppledaren inte kunde åka och att jag istället skulle agera huvudguide. Till min hjälp fick jag en korean som liksom jag aldrig hade varit där och som dessutom inte pratade engelska, något som försvårade kommunikationen. Jag borde nog ha tvärvägrat när jag fick reda på att det inte fanns någon ledare som faktiskt varit i berget tidigare, men chefen för resebolaget övertygade mig om att det inte alls var en svår resa.

Och han ljög väl inte direkt, men för mig som aldrig varit guide förr var det en stor utmaning att ledsaga 30 pers upp- och nedför ett berg jag aldrig varit i förr. Med lite tur hade folk fått kanske tre-fyra timmar sömn (jag var alldeles för nervös och uppspelt och fick ingen sömn alls) så folk var trötta och griniga, och när de kom underfund med att jag var en oerfaren och, för resemålet, värdelös guide, var den en och annan som blev förbannad.

Det blev en lång vandring kantat av problem och klagomål, men ingen dog och de flesta var nog trots allt nöjda till slut. Vi hade tur med vädret och det var framför allt den vackra naturen som de flesta tycktes minnas efteråt. Det var fantastiskt vackert att se soluppgången från toppen av berget, men jag hade lite svårt att uppskatta det eftersom jag var tvungen att samtidigt se till att folk inte gick vilse eller för långsamt för att hinna med bussen.

Odaesan
Till sist var vi igår i Odaesan som en del av ett resepaket vi vunnit på en online-tävling. De ska öppna en ny KTX-snabbtågslinje mellan Seoul och östra kusten (Gangreung (강능)heter staden på östkusten där bland annat hockey-spelen kommer att anordnas) inför Vinter-OS i PyeongChang, och vi vann en gratisresa efter Unbong hade skrivit ett par vackra rader om varför just vi skulle få åka. Vi var totalt ett 50-tal människor, jag var den enda utlänningen på resan och jag blev uppmärksammad både av barn och reseledare. En av ledarna som skämtade och höll låda på tågfärden dit läste upp Unbongs bidrag till tävlingen. Det hade tydligen varit det mest rörande bidraget, och som tack för mödan fick vi ett par gratisbiljetter till ett spa (värda nästan 500 spänn styck!) samt ett par minuter pinsam uppläsning av Unbongs bidrag. De hade inte förvarnat om uppläsningen, så det kom som en smärre chock för oss (framför allt för Unbong – jag förstod bara 50% av innehållet hursomhelst).

Tågfärden gick till den nybyggda tågstationen Jinbu (진부), och därifrån tog vi en buss till PyeongChang och huvudarenan för OS. Huvudarena ja, de kommer endast att hålla invignings- och avslutningsceremonierna där, allt annat hålls på arenor utspridda på ett ganska stort område. Det skulle hållas en konsert i arenan senare på kvällen, så vi kom inte in i den utan fick titta på den utifrån. De hade dock en hel del akiviteter kopplade till OS där, och vi vann en massa roliga OS-merchandise (jag vann, Unbong var ganska värdelös både på att snurra hjul och kasta tärning).

Efter att ha tittat på stadion och käkat lunch begav vi oss till Odaesan. Detta är ett område med stor betydelse för Buddhismen i Sydkorea, och det har funnits tempel här i många hundra år. Liksom de flesta byggnader har de brunnit ner/förstörts ett antal gånger för att byggas upp igen. Det största templet heter Woljeong-sa (웧정사) och det är nog det vackraste jag hittills sett i Sydkorea. En intressant detalj som vi fick förklarat för oss av vår guide går att hitta vid huvudingången, om man tittar under de stora träsnidade gudsfigurerna hittar man människor som blir stampade på och krossade. Givetvis är det japanerna som skyddsgudarna bestraffar efter att de har exploaterat både koreas befolkning och natur i det förflutna.

Det var som sagt lite för sent på året för att kunna uppleva riktigt vackra höstlöv, men här och där fanns det fortfarande löv som i brinnande färger vägrade släppa trädgrenarna. Vi hade också turen att se lite vilda ekorrar.

Nu blir det nog inga fler höstlövsutflykter det här året. Jag ser istället framemot spa-upplevelsen som vi måste uttnyttja innan årets slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s